Masthugget innan dess totalsanering och förnyelse

 Masthugget är ett område i Göteborgs Västra delar som huvudsakligen omfattar det s.k. Stigberget som sluttar ner mot Göta Älv och hamnen samt även utgör gräns mot norr, samt de s.k. Masthuggsbergen upp mot Slottsskogen som är ett skogsbeväxt område åt söder. 

 

Höjdskillnaderna inom området är avsevärda. Från Masthuggstorget till Fjällgatan uppgår de till 40 meter. I vissa avsnitt är lutningen 1:3 i vissa 1:4. Vissa gator är också branta, ibland är dessa utformade som trappgator. Masthuggskyrkan ligger på områdets högsta punkt, 

50 meter över Masthugget ." [1]

 

Området benämns första gången i ett beslut av Kungl. Maj:t redan 1647 då generalkvartermästaren i Göteborg J.A:son Laneus Wärnschiöld erhöll en resolution utfärdad av Drottning Kristina i vilken det hette att: " Utom stadens befästningar skall lämplig plats utstakas åt dem,som där vill bygga och bo närmast sjön och masthamnen åt den sida som vetter å Stigberget"[2]

 

Som tidig förstad till Göteborg har Masthuggets bebyggelse och dess befolkning präglats av sjöfarten, älven och hamnen fram till 1950-talet. Namnet Masthugget härstammar från ett skeppsbyggeri med dess tillverkning av master till segelfartyg. Ännu fram till 1850-talet påminde området om ett Bohuslänskt fiskeläge med en organisk bebyggelse av små enkla trähus jämte gångvägar och gångstigar. 1868 inkorporeras det med Göteborg och 1883 blir stadsdelen en territoriell kyrkoförsamling .Det innebar att det förelåg ett direkt samband mellan var man bodde och vilken kyrkoförsamling man tillhörde. Invånarantalet i Masthugget växte inte så snabbt fram till slutet av 1880-talet, beroende på att trähus inte fick uppföras där baserat på 1830 års byggnadsförordning på grund av brandfaran.

 

Under nämnda decennium (1880) förändras detta dramatiskt genom att inflyttningen av människor från landsbygden till stadsdelen hastigt mångdubblas. Det är de f.d. lantarbetarna och deras familjer som kommer till Göteborg och utgör den stora potential av billig arbetskraft som den vid denna tid den hastigt framväxande stadsindustrin hade behov av. Flertalet av dessa som vid denna tid bosatte sig i Masthugget kom inflyttande från Västsverige d.v.s Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Norra Halland.

 

De kom med sina lantliga vanor och bosatte sig främst i stadens ytterområden, där de största arbetsplatserna fanns och där man hade släkt och vänner från sin hemtrakt. Stadsdelen Masthugget fyllde i det första avseendet väl detta kriterium, den var också stadens västligaste utpost . I mitten av 1880-talet börjar man bygga de s.k landshövdingehus i stadsdelen vilka erbjöd en bättre bostadsstandard för arbetarna. Även om landshövdingehusen blev de dominerande arbetarbostäderna i Göteborg gick byggandet av dessa långsamt i Masthugget. Det är först vid 1890-talet som detta tar fart. Arkitekter hade under 1870- talet börjat intressera sig för arbetarbostäder och deras utrustning.

 

År 1895 fick Göteborg ny byggnadsordning. I och med detta blev byggande av landshövdingehus nu lagligt i det att ordningen nu tillät "boningshus med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä". Ny skedde en helt ny byggnation i Masthugget i och med att denna hustyp till största delen byggs där, mellan åren 1890-1915. Under tidsperioden uppfördes 118 landshövdingehus, knappt 60 ordinära trähus och 9 stenhus. Vid Bangatans östra sida (inom Masthuggets församling) och Stigbergstorget tillkom under samma tid 25 landshövdingehus och ett par stenhus. [18] 

Det är också – främst - dessa landshövdingehus som under 1950/1960-talen betecknas som "slumstandardhus" och som till övervägande del är de som rivs och bortsanerades i Göteborg. Husen var att betrakta som tvåvånings trähus med källarvåning ovan mark. Bottenvåningen i varje fastighet skulle rymma enligt ritningarna lokaler för butiker eller verkstäder samt tvättstuga. I realiteten hyrdes dessa ut som enrumslägenhet respektive spisrum. Ett stort radikalt togs i och med att man förändrade källarvåningen med olagliga bostäder till full bostadsvåning i och med 1895:års byggnadsordning.

 

Landshövdingehuset var ett smalhus 9-10 m brett. I enrumslägenheterna låg köket mot gården, rummet mot gatan. I hörnlägen var tvårumslägenheter vanligast, men det förekom att man förlade enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök i hörnen. Arbetarbostaden i landshöv- dingehusen var enkelt utrustad.

 

Av tradition fanns det två ingångar till lägenheten, genom en tambur till rummet och direkt ingång till köket. Vanligtvis användes bara köksingången. Tamburen förvandlades till garderob, ofta den enda i lägenheten. På 1910 -talet fick varje lägenhet tillgång till rinnande vatten i köket. Den fasta utrustningen i köket för övrigt var enklast tänkbara; en vedspis för matlagning och uppvärmning, en kallvattenkran över en utslagsvask och ett skafferi med direkt ventilation.En vitglaserad kakelugn var värmekällan i rummet.

 

Rummet hade två fönster mot gatan, köket ett fönster mot gården. Golvet i både rum och kök var trä- och skurgolv. Under de sista decennierna av 1800-talet blir Masthugget en utpräglad arbetarstadsdel dit främst verkstadsarbetare ,varvsarbetare, hamnarbetare, sjömän och olika slags "servicefolk" sökte sig.

 

De flesta arbetsplatserna för Masthuggsborna låg dock utanför själva stadsdelen. De var framförallt Carnegie Sockerbruk i Majorna och Lindholmens Mekaniska verkstad som sysselsatte Masthuggsborna. På andra sidan Rosenlundskanalen och således gränsande till Masthugget låg Göteborgs Mekaniska Verkstad och Rosenlunds Bomullsspinneri vilka också rekvirerade arbetare från Masthugget.

 

År 1901 uppgår stadsdelens befolkning till 34.014 personer varav 15.770 män och 18.254 kvinnor och är en församling där den inflyttande befolkningen vid denna tid ökar mest .

 

Samma år är kyrkoförsamlingen Masthugget den näst största i Göteborg efter Domkyrko-församlingen. [19]

 

I Göteborgs arbetarkvarter var Masthugget under denna tid en av de församlingar som hyste stadens fattigaste befolkning. Den sociala och hygieniska misären var allmänt utbredd .Så var t.ex. alkoholismen ett akut problem. Det är därför ingen tillfällighet att den första logen av I.O.G.T. i Sverige ( Klippan nr 1 ) år 1879 bildades i stadsdelen.

 

Den omständigheten att invånarna tillhörde samma samhällsklass bidrog till att stärka en stark samhörighetskänslan dem emellan. Livet för arbetaren var en kamp för det dagliga brödet, som ledde till formandet av strategier för överlevnad och skapade en stark solidarisk samman- hållning och tillhörighet i stadsdelen. Kollektiviteten och samhörigheten med den egna klassen var ett resultat av dess ekonomiska villkor. En lokal identitet och speciell mentalitet växte fram bland Masthuggsborna. I första hand kände man samhörighet med grannarna kring trapphus och gårdar. Alla kände varandra.

 

Familjeutflykter tillsammans med grannarna gjordes på söndagarna till det närbelägna Slottskogen. Man hade nära och goda kontakter med dessa och hjälpte varandra med lån och tjänster. Det hände att man erbjöd en nödställd granne klädesplagg att gå till pantbanken med. Kvinnorna hjälpte varandra i tvättstugan.

 

Det var regel att grannarna i fastigheten samlade in pengar till begravningskrans när någon i huset dött. Man kände sig hemma i stadsdelen där man också i regel kunde köpa alla sina dagligvaror. Det var med stolthet man titulerade sig Masthuggsbo. Befolkningen var också mycket generationsbunden och det var inte ovanligt att flera generationer av samma släkt bodde tillsammans eller nära varandra. Men just i dessa arbetarkvarter fanns det också klass-skillnader.Längst ner på skalan stod de som bodde i källarlägenheter.

 

Bottenvåningen i landshövdingehusen var inte bara mörkast, den var ofta fuktig eftersom fukten från källarens jordgolv sögs upp av tegelväggarna. Mögeldoften från det fuktiga hemmet var svår att vädra ur .Inom fastigheterna var det finast att bo högst upp .84 % av samtliga lägenheter i stadsdelen bestod av 1 rum och kök eller mindre (s.k. spisrum) med TC på gården

 

De faktiska omständigheterna och den ständiga strävan att trots negativa levnadsvillkor motverka fattigdomscykelns hotfulla nedåtgående pendlingar, den lokala identiteten och emotionella förankringen till stadsdelen gjorde att den socialistiska ideologin med dess krav på rättvisa, jämlikhet och bättre levnadsvillkor för arbetarna , vann –när den fick sitt genombrott i Sverige under de sista decennierna av 1800-talet – stark anklang och grogrund hos Masthuggsbefolkningen . Särskilt markant och påvisbart är detta är detta under 1930-talet - depressionens och arbetslöshetens årtionde - när kraven på rättvisa för arbetarna jämsides med kampen mot fascismen "skallade"som högst i det "Röda Masthugget" .

 

[1] Fredberg CR (1919) s 82

 

17 Riksregistraturet ( 25/10 1647) Riksarkivet Sthlm

 

18 Statistisk årsbok för Göteborg år 1916 Göteborgs Stadsarkiv (GSA)

 

19 Statistisk årsbok för Göteborg år 1902 Göteborgs Stadsarkiv (GSA)